Picture in Picture
Picture in Picture, gjerne forkortet til PiP, er betegnelsen på sporet du må opprette i filmredigeringsprogram for å kunne vise flere filmsekvenser eller bilder parallelt i en og samme billedrute.  Flere av arbeidene på denne utstillingen har også ulike bilder eller motiver som opptrer sammen. Ofte dreier det seg om motiver som står i kontrast til hverandre som f eks kaos og harmoni, konstruksjon og destruksjon eller inne versus ute i et og samme bilde.
Den sovjetiske filmskaperen Sergei Eisenstein, særlig kjent for Panserkrysseren Potemkin (1925),  benyttet seg av det han kalte montasjeteknikk – noe som i korthet går ut på at sammenstillingen av to bilder skal resultere i et tredje bilde hos betrakteren. En teknikk som vi også kan kjenne igjen i den japanske haiku-diktningen.
 Ved å være tvetydig eller fordreid kan også tittelen på et arbeid i denne utstillingen fungere som et ledd i en montasjeteknikk. Det samme gjelder referansen til andre bilder – både fra kunsthistorien og til andre bilder/arbeider i utstillingen. Ved at arbeidene refererer innbyrdes til hverandre oppstår det hele tiden nye koplinger og nye betydningsnivåer. 
At et og samme maleri inneholder flere motiv er ikke noe nytt i kunsthistorisk sammenheng, og i maleriets historie er særlig speilet et velkjent og velbrukt motiv og virkemiddel. Allerede i renessansen blir speilet brukt for å speile noe som befinner seg utenfor selve billedrammen – noe som er skjult for betrakteren - og for å tilføre bildet symbolske betydninger. Arnolfinis forlovelse av Jan van Eyck fra 1434 og Velazquez Las Meninas fra 1656 er begge kunsthistoriske ikoner og malerier hvor bruken av speilet er med på å utvide meningsinnholdet.
Arbeidene er gjerne selvrefererende, samtidig som de også refererer til noe utenfor seg selv. På den måten kommenterer de ulike sider ved vår tids sammensatte virkelighet. Det refereres gjerne til rester av materiell kultur, menneskeskapte rom eller gjenstander. Slik vitner fraværet av mennesker likevel om menneskelig aktivitet og eksistens.
Picture in Picture gjør det mulig å referere til flere sider ved virkeligheten i et og samme bilde, og åpner kanskje for assosiasjoner og refleksjoner som gjør det mulig for betrakteren selv å se inn i eller ut i nye rom.

Bilden i bilden tills det blir ett helt litet universum - i 3D
Kritikk Av Märit Aronsson (18.06.2012) på Artscene Trondheim

Picture-in-Picture (PiP) är en funktion på tv-apparater, med vilken man på samma bildskärm samtidigt kan visa två bilder från två olika källor. Den ena bilden är en miniatyrbild infälld på en större, som tar upp hela skärmen. Man använder denna funktion för att t. ex. se vad som sker på en kanal, samtidigt som man ser på en annan. Och när jag varit på utställningen som heter just Picture in Picture en stund har jag en konstig känsla av att jag är i flera kanaler samtidigt.
Grethe Britt Fredriksen, Astrid Findreng, Eleanor Torsen och Elisabeth Engen visar måleri, installation, fotografi, video och objekt; verk som är gjorda individuellt och i samarbete dem emellan i olika konstellationer. Det är en väl genomarbetad utställning med mycket lekfullhet, fiffighet och ett optiskt utforskande som turligt nog inte uppfyller ett självändamål.
Med 3D-brillor på får fotografier av slitna urbana landskap djup, s. k. anaglyfer. Gamla elsäkringar bildar en skulptur, omsorgsfullt arbetade trälådor visar scener som påminner om de jag får se i animationerna i rummet intill; övergivna rum med surrealistiska undertoner, målningar med halvabstrakta konstellationer av byggställningar och rivningsprocesser och flera glaskupor med modeller av rum där det väl snart ska ske något, eller om det redan skett, för länge länge sen. Och så de där återkommande två kvinnoprofilerna - de påminner mig om skuggteater, silhuettporträtt och teatraliska 'paper cuts'.
Av en god mängd arbeten en trappa upp är det två verk som jag speciellt fastnar vid, och som blir emblematiska för hela utställningen. Det är installationen med Elisabeth Engens Stoltapet och samarbetsverket Nature Morte, samt samarbetsverket Kapsel 2.
Nature Morte är en humoristisk installation med älgkrona av antenner och digital peiskos med en gulgrå fåtölj framför och en likadan uppstyckad i öppna spisen. Densamma fåtöljen dyker även upp som grafisk form i målningen Stoltapet. En massa stolformar bildar ett rosettfönster, vilket smittar av sig på stuckaturen i taket, som plötsligt börjar se ut som ett kalejdoskop med grenar i gips.
Kapsel 2 är en liten glaskupa med ett rum inuti. Mot en fond av ett fotografi av en vägg i vidvinkel står en minivariant av den gulgrå fåtöljen och två kaffekoppar på golvet. Det jag gillar bäst, och får rysningar av, är att gallerifönstrena är reflekterade i glaskupan. Ett lager till projiceras så på verket. Rummet blir aktiverat på ett nytt sätt - och huset, staden. Hur stor är jag, och vem ser på mig, utanför den glaskupa som jag står i?
När jag så går in i gallerirummet på bottenvåningen möts jag av något som först liknar något optiskt-pedagogiskt från Vitenseteret. Specialbriller ligger framme och man kan se stereoskopfilm! Detta visar sig dock vara långt mer än bara en optisk wow-grej. Grethe Britt Fredriksens animationer, med tillhörande ljudverk av Håkon Gebhardt, visar bl. a. öde klassrum som susar runt i ett slags låtsasuniversum, och så husen på Voldsminde, imponerande exakt återgivet i dataanimerad form. Hela raden av gamla slitna butikslokaler i dessa hus från 30-talet är med, från snabbutiken på hörnet närmast Lademoen kirke och bort till sko- och nyckelfixaren på hörnet mot Lademoen kirkegård. Fredriksen utforskar arkitektur som vi levt med länge utan att riktigt tänkt på den. På en trøndelagsutstilling häromåret visade hon en sammanfogad serie med fotografier av just denna länga. Hon återkommer ofta till samma, eller liknande, exteriörer och interiörer, men utan att det blir tjatigt. Hon vänder och vrider på det, och den här gången dessutom med ny teknik, och Gebhardts ljudverk som ger en nostalgisk ton till det hela.
Astrid Findrengs stereofilmer (också dataanimationer) är surrealistiska. "Kameran" flyger t. ex. fram över en gata i en storstad byggd av målade ytor i gråskala, med tydliga penseldrag. Det går fortare och fortare till den suggererande musiken av Frode Sander Øien, för att efter bara ett par minuter abrupt tonas ner till svart. Det gick besvikande fort. Jag skulle önska att filmerna kunde få vara så långa att de hann få ett flöde och jag tilläts komma in ordentligt i den där världen som hon presenterar för mig. Nu hinner jag bara sticka in huvudet.
En modellvärld kan vara en slags abstraherad version av verkligheten där vi kan bestämma, ha kontroll, och töja gränserna för vad vi kan göra med vår verklighet - lite som vi gör i drömmarna.
Findreng, Torsen, Fredriksen och Engen visar fram sitt eget kollektiva Kunstkammer - en digital och analog miniatyrteaterversion av världen eller ett symbolmättat mikrokosmos som speglar dess skapare. Speciellt intressant är det när deras olika verk flyter in i och lånar element från varandra. Som den där polkagrisrandiga staven som dyker upp överallt, var kommer den från??