Olli Kiviluoto: Monster eating Forest
Olli Kiviluoto
Cathrine Johansson
Cathrine Johansson: Total makeover
Maria Nordbäck at work
Maria Nordbäck: Luomu
Olof Ahlström
Vigdis Haugtrø: Svettehytte
Audun Eriksen: Skulpturproduksjon
Audun Eriksen: First version of Grounded
Audun Eriksen: Final version of Grounded 
jussi Heikkilä: White flag
Brynhild Bye: «Ting har en tendens til å ikke bli som du tror».
Foto, tekst og installasjon – uformelt presentert i gallerirommet. Installasjonen besto av en bok, (Koranen på norsk), for de som ønsket å fordype seg. For å understreke vekt på prosessen og det dokumentariske, for å bryte med en tradisjonell montering i et hvitt gallerirom, ble fotografiene montert hulter i bulter og teksten skrevet rett på veggen.
EKSEMPLER FRA UTSTILLINGEN
POPULÆRE ROCKERINGER OG EN UNG GRÜNDER: Helle K. H. Lundereng har startet treningssenter i hjembygda. Driften av senteret går bra, og akkurat nå er det veldig populært med rockeringer. Kun tre andre sentre i Norge har de fargerike ringene, som er svært populære blant Klæbygger.
SKY DAMER: Ingen kvinnelig ansatt, hverken på COOP eller Bunnpris ville stille opp i kunstprosjektet. COOP ventet på opppussing av lokalene og var ikke representativ. På Bunnpris oppfordret en sporty daglig leder Tor Arne Devle sine kvinnelige ansatte til å stille opp. «Kom igjen no nå må dere stille opp», men ingen sa ja. Skulle jeg ha sagt noe annerledes? Ble det en en form for gruppereaksjon, når først den ene sier nei så sier også de neste det samme.
På bildet sees Tor Arne Devle mens han blir intervjuet av to unge Klæbygger Majken Nelvik og Mali Holdbakk.
KUNSTDISKUSJON: Klæbygg Jan Egil Tillereggen ville gjerne diskutere hva som er kunst. |
TÄNKTA GRENAR
Jag tar av mig skorna och går barfota ned för den branta slänten genom tjockt vått gräs. Jag hinner ifatt Olli som kämpar sig fram med en manuell gräsklippare.
-Hur går det, frågar jag. Vad håller du på med?
- Jag tecknar ett monster som äter en skog.
- Varför det?
-Därför att jag såg ett monster.
Ibland är svaren enkla.
Han pekar på en stolpe högt uppe på en kulle på andra sidan dalen. Han vill att jag går dit upp och tittar så ska jag få se monstret.
Jag och min son tar oss upp till stolpen och ser tillbaka på platsen där Olli står med sin gräsklippare. Och mycket riktigt. En skräcködla gapar stort över en tät dunge vettskrämda björkar. Det som på nära håll bara var utkrattat sågspån i olika högar blir härifrån sylvassa tänder och ett vitt uppspärrat öga. Och jag tänker på hur ofta man behöver distans till saker för att kunna se hela bilden av ett skeende, en situation. Man kan befinna sig mitt emellan en drakes tänder som precis håller på att sluta sig omkring en, utan att man fattar vad som pågår.
Olli Juhani Kiviluoto från Finland är en av åtta konstnärer från tre länder som är här och arbetar under en vecka i Klæbu.
De övriga är Maria Nordbäck också hon från Finland, Olof Ahlström och Cathrine Johansson från Sverige och Vigdis Haugtrø, Brynhild Bye och Audun Eriksen från Norge. Med lite tur dyker också Jussi Heikkilä från Finland upp senare i veckan.
Cathrine Johansson har gett sig på ett stilla vansinnesprojekt: Hon försöker bygga om en sälg till en gran. Kapar brutalt av grenar, stympar trädet. Det som återstår ska täckas av granruskor. Hon vet att granbarren kommer att falla av och att sälgen kommer att skjuta nya skott och fortsätta vara sälg så fort det blir vår igen. Plastikoperationer hjälper inte. Naturen skall segra. Vad lär vi oss av detta?
Maria Nordbäck arbetar med logotyper som hon tecknar i naturen som har miljöpolitik som gemensamt tema. Hon har aldrig jobbat på det här sättet förr, med landart, ute och stort. Tankarna och tillvägagångssättet föddes i mötet med själva platsen här i Klæbu. Interaktivitet är viktigt i Marias konst, därför har hon i tillägg gjort ett korsord som besökarna ska få försöka lösa.
En annan som inte heller brukar jobba med landart, och egentligen inte tredimensionellt över huvudtaget, är Olof Ahlström. Han stannar helst vid Bilden. Det finns så mycket ogjort med pensel och färg trots att människan har målat på platta ytor i ett par hundra tusen år. Men nu tar han sig alltså ut i markerna och väljer att sy igen öppna sår i landskapet. Säkert tio meter långa, fula hack som ska sys igen. Det vill säga inte bara skyla över, jämna ut och låtsas som att ingenting har hänt, men faktiskt göra meterlånga stygn som snarare framhäver skadan i marken, och att samma skada har tagits omhand av en kanske läkekunnig. Det är ett stort steg från de små målerierna, men han inser samtidigt att han länge gått omkring med tankarna om att arbeta i ett sådant här format och sammanhang.
Vigdis Haugtrø har ständigt ena handen i jorden. För henne finns inget avstånd mellan ett potatisland och en tuschteckning. Uppe på en mycket fin plats i landskapet bygger hon en svettehytte, en enkel form av bastu. Och just den här har sin upprinnelse hos lakota-indianerna i Nordamerika. Men bastutraditioner finns över hela världen om man bara letar lite. På varje kontinent, kanske i varje land. Det handlar om att möta naturen i en reningsprocess, det handlar om ödmjukhet och att släppa in de krafter som vilar i markerna och i luften. Inte att Ta något eller Betvinga något, bara öppna sig, rena sig, ta in. Och i bästa fall bli en helare människa. Naturligtvis är kopplingarna till schamanismen glasklar och det enda som saknas i Vigdis svettehytte är en gammal indian.
Jag frågar Audun Eriksen vad han gör, och det är lite svårt att få ett tydligt svar. Men han har upptäckt att den sibiriska nötkråkan har slagit sig ner här. Nötkråkan är en märklig fågel som i princip bara äter en enda sak: frön från cembratall. I Sibirien finns det antagligen hur mycket cembratall som helst, men här i Skandinavien är den inplanterad i parker och trädgårdar. Och i Sverige var det Statens Järnvägar som för hundra år sedan planterade cembra i stora mängder kring de då nyanlagda järnvägstationerna.
Audun beskriver hur han skulle vilja skapa bilder i samarbete med nötkråkan. Säg att Audun plockar samman olika slags kottar och sprider över en yta och nötkråkan kommer och plockar bort alla kottar som kommer från en cembra. Vad blir resultatet? Vilka bilder dyker upp när fågeln har flugit fram och tillbaka, hämtat och ätit och hämtat mer tills alla cembrakottarna är slut? Audun har många idéer om vad han vill få gjort den här veckan, det blir intressant att se vad det blir när allt väl är färdigt.
Brynhild Bye arbetar ur en annan vinkel. det handlar om det sociala, om livsöden, om mötet mellan människor. Hon visar mig underbara bilder på skrattande och lekande brandmän som hon råkade på häromdagen i Klæbu. Dom ville snacka konst med henne.
Brynhild har träffat och fotograferat framförallt kvinnor, eftersom hon vill ha ett kvinnoperspektiv på det hon undersöker. Hon försöker ordna fler möten och vill träffa kvinnor från olika samhällsskikt och med olika bakgrund. Hur Brynhild ska presentera sitt resultat på lördag vet hon ännu inte, men jag föreställer mig bilder och texter i någon form som talar direkt till mig och mitt rättspatos, till mitt eget förhållningssätt till mina medmänniskor.
Det pågår många parallella arbeten. Någon svettas och klagar över att inte vara van vid att arbeta, någon annan vet inte riktigt, ytterligare någon har full kontroll. Konstnärerna har samlats på en plats och har samma utgångspunkt, samma förutsättningar, äter tillsammans, pratar om konsten och livet. På många punkter är de lika i sin situation. Och ändå ser de så olika saker. Det var ju bara Olli som såg monstret, till exempel.
Markus lantto
ÄÖÄ
När jag tänker på Klæbu får jag hela tiden bilden framför mig av dels arkeologer som i en nära framtid kommer att finna de mest häpnadsväckande skelett av dinosarier här nere i dalen, och dels av ett kringresande cirkussällskap. En samling trapetskonstnärer, lejontämjare, en clown, en eldslukare, en svärdslukare, ett gäng hoppande dvärgar, en stripteasedansös, en Skäggiga Damen.
Och en utbrytarkung. Som också han har skägg. Och som kan tänka sig att klä av sig mot betalning och till publikens stora förundran.
I pausen spelar trollkarlen poker med märkta kort och lurar pengarna av hederligt folk. Trollkarlens assistent är klädd i pärlor och paljetter, matar hästar, elefanter och getter. Världens Starkaste Man säljer biljetter och cirkusdirektören röker östtyska cigaretter.
Det är nånting med platsen här i Klæbu, själva marken vi står på. Jag önskar jag kunde säga att det var en alltigenom lugn och stillsam och harmonisk känsla som infinner sig, men det är inte det jag känner. Det är rotation, rörlighet, en oro som kräver att någonting händer. Bara en sån sak som namnet: ÄÖÅ. Det är ju fel ordning på bokstäverna. Det ska ju vara ÅÄÖ. De har tagit ett tredjedels varv runt sig själva och det blir ingen rast och vila förrän de har hamnat rätt igen.
Jag var här för ganska exakt fyra år sen. När jag kom hit bar jag på ett inre lågintensivt kaos. Inget var som det skulle. Någonting djupt grundläggande hade hamnat fel. Och kanske var det därför precis hit det det var meningen att jag skulle komma. För att bli omroterad och sedan försöka finna kompassnålens riktning. Jag har hört talas om att det en gång i tiden fanns en idé om att ifall man har gått vilse i skogen ska man ta av sig kläderna, vända dom ut och in och sedan ta på dom igen. Då skulle man lättare kunna hitta rätt igen. Det finns kanske något i det där man kan lära sig något av. Nu förtiden kallas det för att tänka utanför boxen.
Hursomhelst: Ibland, när man inte finner tillbaka, känns det skönt att vara vilse i gott sällskap.
Och konsten jag gjorde under den där veckan jag var här blev på sätt och vis ett misslyckande. Jag lät den branta sluttningen få ögon att se med. Men teckningen jag målade upp med hästgödsel sjönk in i marken och blev ett med den. Det var som att marken valde att vända blicken inåt och iaktta sig själv.
Jag minns tydligt de andra konstnärernas verk, alla arbetade vi med eller mot de grästäckta kullarna och branterna. Lyfte fram det som fanns, lade till av våra egna drömmar. För att betrakta, läsa av, och undra över tingens tillstånd. Kanske man Måste mäta sina krafter gentemot naturen förr eller senare ifall man hamnar här.
På nytt samlas konstnärer här för att tala, tänka, skapa, äta. Sova lite. Man Kan träffas och hitta på saker på en restaurang på en flygterminal påväg någon annanstans, eller i ett högt torn i ett land där folk talar arameiska, eller på City Syd - det skulle också kunna vara givande. Men nu är det Klæbu, seminarplassen, den forna djurparken som blir scenen. Eller arbetsplatsen, eller själva verktyget, eller vad ni vill. Och det blir så oerhört intressant att se hur denna nya skara av konstnärer löser sin uppgift. Vad kan ni tillföra? Hur kan ni locka fram och tämja eller släppa fri krafterna? Vilka idéer och tankar kan naturen locka fram hos er? Och vad kommer ni att bära med er exakt fyra år efter att ni varit här?
Man kan säga att ni i och med detta projekt följer en tradition av, ja vad ska vi säga? Landart? Jordkonst. Men man kan lika gärna säga att ni följer människans behov att tala till och med det landskap hon befinner sig i. Oavsett om det handlar om att blidka gudarna eller bara visa att man är rikast, coolast och bäst. Eller för att man har en kreativ fallenhet i sig som inte kan ge sig i uttryck på något annat sätt än att gräva en grop i marken och fylla den med potetgull.
Livet är kort,
konsten är lång,
och ändå föds den på nytt i varje ögonblick, och ingen vet vad den ska bli när den blir stor. Jag kommer tillbaka om en vecka och ser hur det gick den här gången. Lycka till.
Markus Lantto
Deltagere - 2006 til venstre, 2010 til høyre
Fra Finland
Österbotten: Maria Nordbäck, VASA
(2006-Mia Damberg) http://www.netikka.net/normar
Södra Österbotten/Etelä-Pohjanmaa: Olli Juhani Kiviluoto
(2006-Jaana Jeminen) olli.kiviluoto@seinajokinen.com
Mellersta Finland: Jussi Heikkilä
(2006-Matti Reivi) Jussi.heikkila@pp3.inet.fi
Södre Savolax:
(2006 – Juhana Moisander)
Fra Sverige
Jämtland: Cathrine Johansson, Östersund,
(2006-Märit Aronsson) http://www.cathrinejohansson.com/
Vesternorrland: Olof Ahlström, Sundsvall
(2006-Johan Mauritzson) www.lagda.se
Fra Norge
Nord Trøndelag: Brynhild Bye
(2006-Gilberg/Nygjordet) www.brynhildbye.no / brynhildbye@online.no
Sør Trøndelag:
(2006-Markus Lantto) Vigdis Haugtrø
http://www.haugtroe.com/
(2006- Axel Becker) Audun Eriksen
http://auduneriksen.com/
http://www.youtube.com/user/audunpoi/
Bilder fra ÆØÅ 2006
(Under)
Matti Reivi: EARTH DRAIN
Juhana Moisander: HUGIN OCH MUNIN
Johan Mauritzon: EARTH TO SKY
BRYNHILD BYE:
Ting har en tendens til å bli annerledes enn du tror
I en travel hverdag, ble en uke i Klæbu sammen med syv andre kunstnere (tre fra Finland, to fra Sverige og tre fra Norge), et takknemlig pustehull. ÆØÅ var et Midt-Nordisk kunstnertreff, workshop og utstilling. Arrangert av fastboende kunstnerne tilknyttet Seminarplassen.
Fokus på prosess
Midtveis i uken slapp jeg taket i den opprinnelige ideen, med å fortelle tre forskjellige historier om tre forskjellige kvinner i Klæbu, ved hjelp av dokumentar-fotografi og tekst. Tilfeldighetene ville det annerledes. Andre ting oppsto og ved å slippe den opprinnelige ideen klarte jeg å sette fokus på prosessen. Noe som gjenspeiles i tittelen på verket: «Ting har en tendens til å ikke bli som du tror». En workshop er en mulighet til å eksperimentere. Det handler ikke så mye om å ta vellykede foto, eller å lage et flott resultat, men å gå inn i prosesser man ikke vet målet til. Kanskje til og med mislykkes.
Et knippe klæbygger
Resultatet av uken ble en stedsspesifikk og prosessorientert reportasje. Tekstene var beskrivende og i notatform presentert sammen med fotografi. Et resultat av samtaler og intervjuer av tilfeldige møter. En presentasjon av et knippe ulike Klæbygger som jeg hadde møtt i løpet av uken – også noen jeg ikke fikk fotografere. En ung gründer, en frilansjournalist, en kontaktlærer i barneskolen, en butikkleder på Bunnpris, en brannmann, en muslimsk kvinne, en kommuneansatt, en hund, en kvinne i flyttemodus og en kvinne som deltok på dans.
Etisk dilemma
Et interessant møte med en muslimsk kvinne skapte ukens største utfordring. Kvinnen slapp meg inn under bønn, matlaging og andre aktiviteter. Etter en dag med fotografering og engasjerte samtaler, ombestemte hun seg på grunn av Ramadan, og ville jeg skulle slette bildene. Det var feil av henne å la seg avfotografere. Både Imamen og mannen var på banen. Det ble et etisk dilemma og mange runder fram og tilbake. Et fotografi av middagsretten ble til slutt godkjent av kvinnen for bruk.
Ved å innlemme denne erfaringen i verket, ble det en indirekte kommentar gjennom foto, tekst og installasjon (Koranen på norsk). Teksten beskrev hvor vanskelig det var – på samme tid forholder man seg til det. Kunsten kommenterer noe som har skjedd. Erfaringene fra møtet kommer fram, samtidig som kvinnen ble holdt anonym.
Alt i alt ble det en utviklende uke i Klæbu. Et viktig steg videre i den store overordnede planen med å utvikle dokumentarfotografiet i kunsten. En av de jeg traff i Klæbu, vil delta i et videre samarbeid i et nytt kunstprosjekt, samt kvinnen i flyttemodus, har nå fått seg ny bolig.
Brynhild Bye, Trondheim 06.09.2010
|
