Betraktninger rundt kunstprosjektet av Markus Lantto:
Flåklypa finns i verkligheten. Helt på riktigt. Flåklypa är närmare bestämt... en smal asfalsterad bro i ett regntungt höstlandskap enligt Google Maps. Asfalten spricker upp, ger efter för naturen. Tåken stänger utsikten för oss och ber oss istället betrakta den plats vi står på. Broens bredd minner om en något mindre trafikerad tid i norsk historia. Men vi ska betydligt lägre tillbaka i tiden innan vi är färdiga med det här. Och Flåklypa har egentligen inte heller med den här saken att göra.
Vi börjar om.
Elisabeth Engen och Jorun Kraft Mo har gett sig i kast med ett konstnärsuniversum som springer ut ur Kjell Aukrusts huvud. Och eftersom det är för stort för att någon egentligen ska kunna navigera i det, har Engen och Mo begränsat sig till hans tre första böcker, Simen, Bonden och Bror min, den så kalladAe lvdalstrilogien som ni känner så mycket bättre än jag. Böckerna har sålts i flera hundra tusen exemplar genom åren och lästs flitigt sedan 1958 och har i måttliga mängder även nått över gränsen till Sverige.
Jo, förresten, när den svenske Christian von Koenigsegg var fem år gammal, såg han Il Tempo Gigante blåsa fram på filmduken och bestämde sig där och då för att han skulle börja bygga sportbilar. Och bil blev det ungefär fyrtio år senare. Efter att ha uppnått en hastighet av 388 kilometer i timmen på en bana i Mantorp 2002, utsågs Koenigsegg CC 8S av Guinness rekordbok till världens snabbaste serieproducerade bil.
Men det här handlar som sagt inte om Flåklypa.
Så. Hur tar man sig av en nationalskatt som Kjell Aukrust? Engen och Mo har ju sina egna konstnärliga integriteter att vårda. Man kan lätt drunkna i denna källa av detaljrika märk ligheter och iakttagelser av skilda slag som Aukrust är synonym med, så det krävs ganska mycket av en konstnärsduo att tala både Aukrusts språk och sitt eget samtidigt. Allt utspelar sig i en rundkjøring. En oval rundkjøring, faktiskt. Två böjda former, som vingar -eller, ska vi kanske upptäcka, som toalettpaper- möts i ett centrum av rundkjøringen.
I mitten finner vi... någonting. Vad är det här? Rör, kugghjul och trycktankar, det ena leder till det andra. Så är det med tankar, de kan leda till både storverk och katastrofer. Ett hopkok av intryck, ett destillerat tankeliv. Här vilar de i en liten grupp, småpratande, fulla av återhållen energi.
I sina teckningar ser vi att Aukrust var förtjust i gjenbruk och ready-mades; ting som tas ur ett sammanhang och sätts in i ett nytt. Saker får ett nytt värde, en ny funktion, samtidigt som de talar om tidigare människors strävan.
Engen och Mo tog den turen själva i sitt arbete. Ut till skraphandlare och metallupplag. Knackade på dörren och behövde bara nämna Kjell Aukrusts namn så var det fritt fram att leta och finna så mycket de kunde önska. Bland annat en hög med böjda rostfria metallrör som en gång varit en del av ett fjøs, och fortfarande stod på dem skrivet namnen på kyrene. Allt går att använda, återanvända, allt kan bli konst. Och ibland blir det det också.
Och folk står där och önskar inte annat än att få bidra med vad det kunde vara. Det är fint att få vara del av en sådan här process. I Alvdal kan en passerande kranbil bli stoppad mitt i rondellen för att någon i reflexväst tycker att föraren måste hjälpa till med installeringen av ett konstverk istället för att göra det han hade planerat: -För det här är mycket viktigareän det där du egentligen tänkte göra.
Elisabeth Engen och Jorun Kraft Mo har de senaste tjugo åren samarbetat i en eller annan form. De känner varandra väl och idéerna kan fara emellan dem och växa vid varje studs. Så där som det helst ska göra om man verkligen vill komma vidare. En av historierna, eller spår efter den, som Engen och Mo har tagit vara på går tillbaka till 1030 när en lång rad bönder, Snorre Sturlasson skriver två hundra år senare att det var snack om sju tusen man, slog ihjäl Olof Haraldsson. Han dog, som man kan förväntas göra när man blir genomborrad i både lår och hals, och heligförklarades två år senare när allt väl var över och folk hade gått hem från slagmarken för länge sedan. En annan historia, en annan strid, betydligt mindre blodig men å andra sidan betydligt mer långvarig och passionerad, är mellan tynsetingarna och alvdalingarna. Vem har det värst? Vem har den kallaste vintern? Temperaturens skiftningar är ett evigt närvarande diskussionsämne som behöver avhandlas. Och när man vill ha lite extra dramatik tar någon fram en lighter i lönndom och värmer kvicksilvret. Då sker det saker. Hur ska vi nu smøre skidorna? Blir det blötsnö i januari, tung och nedglidande från hustaken? Ska vattnet i rören tina före sankthans i år? Engen och Mo belyser detta kitt folk emellan med en flera meter hög gradestokk. Den visar stadigt på -39°C. Året runt. Eller snarare -38,7. Och under gradestokken en ovn för den som vill hjälpa upp temperaturen när samtalet för ettögonblick gått i stå.
Kjell Aukrust tyckte om Italien. Han hade ett stamkafé i Rom, och på torget utanför hängde en skylt som gjorde reklam för en avis. Il Tempo, stod det på skylten. Il Tempo. En kranbilschaufför och ett litet torg i Rom. En toalettrulle fullklottrad av marscherande bönder och en enorm gradestokk. Delar från ett fjøs med namn på mjölkdjur. Skrot och skrap som inte längre är skrot och skrap men konst av finaste sort. Folk från alla håll som engagerar sig med liv och lust. Allt hör samman. Alla lösa delar är synapserna i ett, nej i tre, konstnärskap. Som omhandlar material, sammanføyning, lösgörelse, humor, historia, kultur i stora vida världen och i den välkända landsbygden. Vi tar ett extra varv i rundkjøringen
innan vi drar vidare.
Markus Lantto